livlina

ingenting här är på riktigt.
hur jag flyttar bord för att se bättre, se ut, se långt men hur pariserhjulet är i vägen.
jag saknar lena plankor när jag ligger på golvet
&
alla de fläckar som aldrig blektes, aldrig försvann hur mycket vi än skrubbade.
alla de märken nedsjunkna i träet.
hur de stora fönsterbräderna räddade mig, hur jag ibland bodde där.
hur timmar blev dagar & utan att egentligen se ut såg jag allt.

hur ensamt det också var men aldrig tomt.
hur nytt det var men aldrig skrämmande.

jag orkar inte försvara, försvåra, förlåta
när ingenting här är på riktigt.

vi vaknade i landets minsta rum, bakfulla & ändå så jävla levande.
alltid det minsta rummet där det endast fanns plats till två sängar & kanske fem centimeter på varje sida.
hur du alltid startade dagen med att välta ut två liter vatten över våra saker.
kläder, skor, tidningar, cigaretter, väskor.
hur vi till sist inte brydde oss.
hur vi inte brydde oss så länge vi hade solen i nacken.

hur vi ibland skrek oss galna på varandra, ibland  bara för att få det ur sig.
hur vi kunde skrika för ingen försvann ändå, allt fanns kvar.
ingenting rann ut i sanden.


det är morgnar som denna allt slår mig i hundranittio, dåtiden.
hur levande allt var, hur nära allt var.
att vi nu emellanåt endast är skuggor av allt det vi en gång var.

hur vi vaknat i så många länder med vatten över golvet.



allt stort har jag upplevt med dig.