som om jag har ett val.
&
påminner om saker som jag glömt, gömt.
så det svider,
svider för allt jag kämpat så hårt att glömma.
svider för jag tappade bort allt alla mig.
gör ont för jag var en annan då som jag kanske ännu vill vara men nutiden situationen livet tillåter mig inte.
så nu vet jag,
plus minus noll ,
jag måste gå.
efter stormen.
höstsöndag
&
precis innan alla riktigt vaknat till liv.
det är en perfekt tid på dygnet, tystnad.
jag tvättar, går med sopor, kryssar mellan halvätna kebaber, halvdruckna öl i trappuppgången.
vårt hus är som en gigantisk fest på lördagar
&
en bakfylla från helvetet på söndagar.
jag är inte bakfull ,mest utvilad.
spenderade gårkvällen på just like mamas, suverän mat
&
löjligt gott vin.
jag somnade som ett barn tjugo över elva.
sov drömlöst & vaknade av mig själv,
ingen jävulsk väckarklocka.
på restaurangen klampade vi in i D:s date,
slog oss ned vid bordet bredvid & låtsades som ingenting.
ganska osmidigt.
vi kan numera titulera som datecrachers.
colorblind.
det är torsdag
&
bara två dagar kvar tills eliten kommer hit för det sista fylleslaget tillsammans på ett år.
det känns lite som dan före dan.
det är nästan höst igen & det regnar mot fönsterrutorna konstant.
det ger höstångest.
vart man ska, vart man borde.
som vanligt ute i sista minuten & ingen reservplan.
endast karma på kontot trots en hel sommars jobb utan semester mer än tre dagar i stöten.
så sorgligt.
jag har i alla fall tagit mig samman en gång till
&
endast tack vare den person som alltid kastar sanningen skoningslöst i ansiktet på mig.
han har alltid rätt
&
jag älskar det lika mycket som jag hatar det.
thats why my heart feels so bad.
fy fan vad vidrigt det är det jävla äcklet som sköljer över mig
&
smutsar ned.
jag släpper kontrollen, måste.
fokus fokus.
det finns ingenting annat,
jag panikröker kanske tretton lights,
räknar till tjugo & släpper taget.
försöker verkligen hitta en fri väg ut från dig & allt med dig som äcklar mig.
jag får betala priset, det blir säkert högt.
som alltid när man klipper, skarvar, raserar
&
bygger nya murar.
jag tänker inte vara dum i huvudet längre.
jag ger dig inte det nöjet.
perfektion.
&
pariserhjulet lös upp parken nedanför i tusen färger.
jag måste fixera vid familjekärlek.
hur mycket jag verkligen älskar de människor som aldrig sviker, sårar.
det var en fin kväll även om det sprack lite i ramarna emellanåt,
jag antar att ingenting är perfekt.
as it were.
igår ärade jag & älskade emeli malmö med en sen utgång.
dansade påhittad sala på cuba,
dansade sönder fötterna på debaser
&
gick barfota hem med högklackat i handen.
vaknar med huvudet fullt av envisa tankar som aldrig aldrig försvinner.
bestämmer mig för att ignorera.
bestämmer mig för att döda detta en gång till.
tänker att ingen människa kan vara värd alla dessa hjärnspöken, alla analyser.
jag har tröttnat.
men ändå,
idag är cat power den enda som tar sig igenom.