du, det finns dom som förstår nu. men vad hjälper det när du inte får vara med?
du är gråtmild, du ser rött.
jag är i stan.
min hemstad & väldigt sällan tänker jag att det var jävligt dumt att en gång lämna allt här,
men idag tänker jag så.
det är inte staden i sig, allt är som då.
det är mer människorna, att prata bort två timmar på ebbas, umgås med de människor jag älskar mest i hela världen när som jag vill.
det är hur det luktar på tobaksaffären på hörnan, skolk & föräldrarlapp.
det är att ramla sin egen gata fram fem i fyra, det är att gå in i glitterbutiken på gallerian & få varm kram av gammal vän.
det är hur båtarna går var tjugonde till ett liknande men ändå ett helt annat land.
det är känslan av att min hemstad är mindre förbrukad än den jag lever i sedan sex år.
så nej, jag vill inte åka hem.
"hem".
jag vill stanna här,
tills jag tröttnar igen.
aldrig aldrig ensam, alltid ensam här.
fanfanfan.
vill sparka i sönder hela jävla porten men orkar inte.
följer en ryggtavla med blicken ända ned till korsningen sedan tar han vänster, bort från mig.
telefoner som ringer dagar för sent, dagar som aldrig kommer dagar som går, försvinner.
himlar som ramlar ned & packar väskan för här kan man ju inte leva längre.