my coffe is killing me.
det är natten fredag till lördag & enda anledningen till att jag faktiskt vet detta är att jag nyss kollade kalendern.
jag sitter i en brun soffa någonstans i oxie, jag jobbar.
det enda jag jobbar på just nu är att hålla mig vaken, jag är sämst på att jobba natt.
jag försöker lösa detta genom en stor kopp pizzakaffe.
emeli myntade detta kaffeuttryck, det är alltså gammalt kaffe som stått någon timme som sedan värmts upp i micron. sådant det bjuds på hos min lokala pizzeria bakfulla lördagar när man är halvägs genom en dekadenshelg.
jag sitter i ett hus gud glömt, jag tror inte att någon som aldrig varit innanför dessa väggar egentligen vet någonting om livet. eller i alla fall mycket litet. jag försöker inte på något vis briljera, det är bara så & jag kan avundas dem som inget vet för vissa dagar gör det för ont.
i natt är det svalt, svalare här inne.
termometern ,som någon självplågare har installerat i personalrummet, visar på 29.9 celsius, förra veckan visade den 37.5. jag inser att det är ren jävla dårskap att arbeta i sådan hetta, detta beror på två avfuktare som ska torka en vattenläcka. jag inser som sagt dårskapet men jag orkar inte ta tag i
detta, ringa min chef säga att de åtminstonde får laga ventilationen. jag är för trött & har vant mig.
det finns massvis med fönster här, kvällspersonalen upplyste mig om att det är extremt svårt, faktiskt omöjligt att bryta upp dessa utifrån när de är öppna. trots denna upplysning har jag kontrollerat att alla fönster är stängda, jag har kontrollerat det två gånger, jag vill inte utmana några öden. jag tror att jag är inne på min åttonde natt & hitills har varje dag sett i princip likadan ut. jag är vaken på nätterna & sover sedan ca fyra timmar dagtid. jag gör fel, jag vet det men få saker avskyr jag så mycket som att sova på dagtid.
om 32 minuter kommer solen att sakta gå upp, först då kommer jag att resa mig från denna bruna soffa, som nu har klibbat sig fast mot mina ben, för att röka en cigarett.
always one foot on the ground.
jag sitter i en brun soffa någonstans i oxie, jag jobbar.
det enda jag jobbar på just nu är att hålla mig vaken, jag är sämst på att jobba natt.
jag försöker lösa detta genom en stor kopp pizzakaffe.
emeli myntade detta kaffeuttryck, det är alltså gammalt kaffe som stått någon timme som sedan värmts upp i micron. sådant det bjuds på hos min lokala pizzeria bakfulla lördagar när man är halvägs genom en dekadenshelg.
jag sitter i ett hus gud glömt, jag tror inte att någon som aldrig varit innanför dessa väggar egentligen vet någonting om livet. eller i alla fall mycket litet. jag försöker inte på något vis briljera, det är bara så & jag kan avundas dem som inget vet för vissa dagar gör det för ont.
i natt är det svalt, svalare här inne.
termometern ,som någon självplågare har installerat i personalrummet, visar på 29.9 celsius, förra veckan visade den 37.5. jag inser att det är ren jävla dårskap att arbeta i sådan hetta, detta beror på två avfuktare som ska torka en vattenläcka. jag inser som sagt dårskapet men jag orkar inte ta tag i
detta, ringa min chef säga att de åtminstonde får laga ventilationen. jag är för trött & har vant mig.
det finns massvis med fönster här, kvällspersonalen upplyste mig om att det är extremt svårt, faktiskt omöjligt att bryta upp dessa utifrån när de är öppna. trots denna upplysning har jag kontrollerat att alla fönster är stängda, jag har kontrollerat det två gånger, jag vill inte utmana några öden. jag tror att jag är inne på min åttonde natt & hitills har varje dag sett i princip likadan ut. jag är vaken på nätterna & sover sedan ca fyra timmar dagtid. jag gör fel, jag vet det men få saker avskyr jag så mycket som att sova på dagtid.
om 32 minuter kommer solen att sakta gå upp, först då kommer jag att resa mig från denna bruna soffa, som nu har klibbat sig fast mot mina ben, för att röka en cigarett.
always one foot on the ground.
Kommentarer:
Trackback