livlina

mirakel verkar inte finnas & det visste jag kanske från början för jag menar,
vem kan ordna mirakel?
troende skulle hävda gud men jag som ateist kan inte längre tillbe en gud jag inte ens tror existerar.
det finns så mycket som står utanför vår makt & det gör mig frustrerad.
en vän till mig skrev en artikel angående michael jacksons död & hon hävdade att om man iklär sig dödens kostym så känns döden naturlig & inte så skrämmande.
jag förstår att det som menas med att iklä sig dödens kostym är att vänja sig vid döden & inte frukta den.
men döden skrämmer mig något fruktansvärt eftersom saknad för mig är det värsta tänkbara man kan utsättas för,
att sakna en människa men aldrig mer få träffa denna är i mina ögon det sorgligaste som finns.
så nu när min väns mamma kämpar för varje andetag hon drar igenom sina cancersjuka lungor så har jag ingen aning om vad jag ska säga, för situationen är så främmande för mig att jag inte ens kan föreställa mig hur det känns.
att iklä sig dödens kostym är för mig helt otänkbart då jag aldrig någonsin kommer förstå eller acceptera den orättvisa döden oftast innebär.
det är så få människor som får dö av hög ålder i en varm & skön säng & kännna att de är nöjda med sin tid i livet.
de flesta rycks ifrån oss för tidigt, för snabbt & för smärtsamt.
& kvar finns vänner, familj & älskade med en tung smärta av saknad över bröstet.
att iklä sig dödens kostym är för mig att acceptera något helt oacceptabelt orättvist.
det enda jag måste lära mig är att jag inte är odödlig
&
därför leva lite mer, hjälpa lite mer, se lite mer & uppleva ännu mer.
för min egen skulle & för dem som aldrig fick chansen.