att vara (o)mänsklig.
hämtade bilen på pappas jobb i morse & när jag körde in på vår gata såg jag en död liten katt.
den låg mitt på gatan & såg ut att sova.
eftersom jag är en blödig kattägare tvärnitade jag & sprang ur bilen.
lyfte upp den lilla och lade in den till sidan.
hon var helt slapp i kroppen & fortfarande varm.
brevid stod det en kille som såg jävligt skyldig ut.
han stod & pratade i telefon & stirrade nervöst runt om kring sig.
det kan kvitta,jag förstår ju att han inte körde på katten med flit men man kan väl för helvete lyfta bort den från gatan?
hur som helst hade den lilla inget halsband så det fanns inte så mycket att göra.
nu till saken: i förrgår sköts en man till döds (eller ja, hans dör snart) på claesgatans uteservering, någon gata från oss.
jag brydde mig inte ett smack, höjde knappt på ögonbrynen & praktiskt taget hånade H som hetsade upp sig.
idag hittar jag en död katt & har nu snyftat hela morgonen.
är jag onormal?
jag brukar påstå att jag inte tycker om människor, men alltid trott jag skojat.
tydligen inte.
Kommentarer:
Postat av: Björn
Det var tur att varken killen eller bilen skadade sig. Måste man inte ringa polisen vid viltolyckor. Men du kan nog det bättre än mig.
Mvh Björn
Postat av: v
jag hade nog reagerat som dig.. bölat när de var ett djur i nöd och ingen människa.. puss syster
Trackback