livlina

 hej.

jag är trött idag.
& när jag åker sjuan hem måste jag blunda vissa sträckor, speciellt runt Värnhem för där fikade du & jag sista gången vi sågs.
sågs på riktigt menar jag då.
när du mådde ganska okej & inte var döende.

om jag då vetat att du skulle försvinna från mig någon månad senare så hade jag inte haft så bråttom till vad det nu var.
jag minns inte ens vad jag stressade till, så jävla oviktigt var det.
om jag vetat så hade jag suttit kvar i timmar & pratat om allt det jag vill prata med dig om nu.
det är sådant man kommer på när det är för sent & det vet jag ju för det är en utnött jävla mening av ord:
"sådant man kommer på när det är för sent".

men så är det & jag har alltid vetat det men jag har aldrig vetat hur jävla smärtsamt det kan vara att tänka så i efterhand.

i morgon fyller jag tjugotvå år.
det känns inget speciellt alls fast jag försöker låtsas inför alla andra så att de inte blir besvikna.
det är första gången i mitt liv jag inte ska få ett grattissamtal av dig klockan sju på morgonen.
en sådan liten detalj men det betyder allt nu, i efterhand.
det känns tungt att bli ett år äldre när du inte är med & bevittnar det.

jag tror att min vägrar-inse-bubbla håller på att explodera för det har aldrig känts med tomt & tungt än vad det gör nu.

folk sa
"efter begravningen kommer det att kännas bättre, det kommer att kännas så skönt".
men det gör det inte.
det finns bara ett ord som beskriver hur det känns efter begravingen:
d e f i n i t i v t.
det känns definitivt som i definitivt slut.
& det finns oskrivna regler om att man ska gå vidare efter att man sagt farväl i kyrkan.
men jag kan inte för jag har fastnat.
hur ska jag kunna gå vidare när jag vägrar inse att du inte längre finns?
ibland går jag förbi ditt fönster & jag liksom bara väntar på att du ska kika fram bakom gardinen & vinka på mig som du alltid gjorde.
du vinkade alltid långt efter oss.
när jag var liten brukade jag vända mig om i bilen & göra andetagsimma mot bakrutan & rita ett hjärta till dig medan du vinkade.
ibland vevade jag ned rutan och vinkade ut genom fönstret till nästa kvarter.

du var så mycket för mig.
du var min familj & du var hela min släkt.
du var den som betydde mest för man kan faktiskt rangordna kärlek även om det är jättetabu så kan man det.
du var nummer ett.
du var bäst & jag älskar dig så mycket.
jag sägera aldrig älskade för även om du inte längre finns här så älskar jag dig & det kommer jag aldrig att sluta göra.

sov gott.