livlina

livet, allt är ibland jävligt pissigt jobbigt.
orättvist, missvisande, ensamt & hopplöst.

som idag är det jävligt bra, trots det stora mörka som ständigt hänger över mig
&
gör mig till en ältande, analyserande människa som måste kravla upp på emelis soffa
&
tjatatjata sönder både henne & mig.
tjata upprepa tjata lite till & slutligen ta åt mig av allt det visa hon säger.
jag känner ingen vassare.
jag har aldrig varit med om en männsika som kan säga precis hur det känns
&
sen ändå komma med den perfekta lösningen, få mig att se ljusningen.
få mig att tänka rätt.
fan. alla borde ha en emeli, alla borde vara lite som emeli.
ja, detta är en hyllning.


i alla fall, en bra dag för att jag fixade tentan i företagsekonomi.
vem trodde det?
inte jag, inte du & absolut inte min gamla mattelärare.



sen gick jag på ett gammalt  spöke som en gång var hela min värld.
jag andades honom, med honom & för honom
&
nu ingenting.
det kändes luft & det känns skönt för det bevisar att allt läker till slut,
även de sår som inte går att sätta plåster på.
när man kan se en dåtida viktig männsika rakt i ögonen & känna luft,
då har man fan läkt.