livlina

yes it is.

jag är trött.

packade till klockan ett i natt.

låg & svamlade med veronica resten av natten.

ville dö när klockan ringde imorse?

ja.

ibland undrar jag hur jag levde utan en del människor innan jag träffade dem.

med tiden blir dem liksom som luft, nödvändig.

veronica är en av dem.

& sen finns det en del som liksom glider undan, försvinner & i princip slutar existerar

&

jag antar att det är så det är.

life goes on.

man kan inte kämpa förgäves.

det är totalt ovärdigt & meningslöst.

no hard feelings folks, nu peppar vi.

endast timmar kvar till helg!